Juni har typ flugit förbi. Jag jobbar, hänger med Adde, tränar, pysslar på med diverse projekt… 
 
Har stickat färdigt den kortärmade historien jag skrev om förut så jag ska fixa en bild på den här någon dag. Dessutom har jag tovat ett till halsband, och ska påbörja ännu ett… 
 
Annars så har jag avslutat mina veckor i kött- och fiskdisken, och jobbar nu resten av sommaren på dagis. Så kul! Lite inhopp lär det väl bli i disken också förstås, i morgon kväll bland annat. 
 
Ett par instabilder från en kväll med min favoritperson. Du är bäst <3 
 

Ni vet, ibland när man sysslar med någon form av skapande verksamhet så kommer man in i ett sorts flow. Så är det ofta med mig och målandet. Visst är det mysigt att sitta och måla en liten stund också men de där gångerna när man sätter igång och kan inte sluta och blir så inne i det att plötsligt är det kväll och man har inte ätit på jag vet inte hur länge… och just ja, skulle ju handla, träna och…också. När man glömmer bort allt annat. Det går inte att beskriva känslan men den är verkligen oslagbar.
 
Har ett litet samarbetsprojekt på gång sen ganska lång tid tillbaka och inte vet jag om det kommer att leda någon vart…. 
 
Men oavsett vart det leder så är ju processen väldigt rolig. Precis som förra våren, jag tecknade och målade massor, och även om det sedan tog stopp och stannade av, så kändes det ju på intet sätt bortkastat. Verkligen inte!! Aldrig mår jag så bra som med penseln i handen och så är det väl bara.  
 
Det har på något vis blivit svårt för mig med tecknandet om jag inte har något mål med det hela. Det kanske låter tråkigt att vara så målinriktad… Men det gör mycket för inspirationen och disciplinen. Jag längtar nu och då (”skaparmässigt”) tillbaka till vårvintern när jag arbetade med mitt examensarbete från serie- och bild. Aldrig har jag målat så många bilder på så kort tid, som när jag hade utställningen som morot. 
 
Men ännu mer längtar jag ju framåt – om framåt någon jäkla gång kunde innebära att jag fick göra mer av det här…
 
  
 
 

Jag tänkte att jag skulle lägga upp lite bilder från resan förra veckan. Tallinn visade sig vara en utmärkt mysig hantverksstad som passade mig och mamma perfekt. Vi bodde på Tallink city hotel som låg precis intill köpcentret Viru kesku och med gångavstånd till gamla stan. 
 
Höjdpunkten med vår resa var absolut affären Karnaluks. Dit var det lite längre att promenera men vi hade läst fantastiska omdömen på nätet innan och bestämt att det skulle bli ett av våra mål… Trots att vi hade höga förväntningar innan så överträffades nog dessa med råge. Jag har aldrig sett en liknande affär. Här finns inte bara mängder med garn utan också så himla mycket annat pysselmaterial. Man fick ta en handlingskorg för att orka bära ;-) Rekommenderas till tusen!! 
 
Ingången var minst sagt anspråkslös och dörrarna påminde lite om en tandläkarmottagning… men man ska inte låta sig luras. 
 
 
Vi hittade så småningom också en till garnaffär inne i gamla stan (och en i köpcentret vid hotellet). Bilderna är från Jolleri Handicraft Chamber vilket om jag förstod rätt var ett familjeföretag och en riktigt mysig liten garnaffär. Mamma köpte en sån himla fin väska där inne. Jag hade gärna köpt en likadan om det funnits andra färger… Kanske man kan knåpa ihop själv av en gammal spetsduk eller liknande…
 Cykelbilderna är från en innergård någonstans i gamla stan där det fanns en liten butik med typiskt estniskt trähantverk bland annat. Stickat och trägrejer fanns ju i princip var man än tittade. Jag fastnade för cykeln som dekorerade innergården… Här fanns även ett choklad-café men det hann vi inte med. 
 
Vi kunde dock ändå konstatera att Tallinn är en riktigt bra fika-stad. Bilderna längst ner är från caféet Gustaf i något av köpcentren. Mmmm! 
 
Något som också hade varit roligt att hinna med var varuhuset Stockmann som vi råkade se på en reklamskylt i hamnterminalen. När vi kom dit skulle de precis stänga och vi hann inte med det nästa dag. Kanske kommer det fler gånger. :-)
 
 
Tack för en supermysig resa, mamma! <3 
 

I morgon har det gått en vecka sedan vår lilla Muffe fick somna in, och det har varit en tung vecka. Muffe skulle ha fyllt tolv i maj, och nu orkade inte hans hjärta kämpa längre. 
 
Det blev en helg med så mycket gråt, prat, skratt och funderande om vartannat. Det finns hur mycket fantastiska minnen som helst, så mycket bus som han hittat på. 
 
Även om man vet att det inte fanns några alternativ och inga fler mediciner, så är det förstås svårt att acceptera det där med ”aldrig mer”. Att inte få lyfta upp hans varma kropp, inte få känna hur hans spräckliga mage alltid doftade lite sömnigt. Inte få se hans glesa hundleende igen och inte få känna på hans blöta nos som aldrig blev riktigt svart, hur mycket morötter han än gnagade i sig.
 
Jag har ju inte bott hemma på snart fyra år, och bara den saknaden har emellanåt varit väldigt stor. 
 
Det är förstås svårt att koncentrera sig på något annat när man helst bara vill sitta och titta på alla tusentals bilder som finns av vår lilla lurvboll. Och även om det känns längre bort nu när jag är tillbaka i Gävle, så blir man ju även här ständigt påmind om att han inte finns mer. Inte hos oss, men förhoppningsvis någonstans där det finns korv och morötter i överflöd. 
 
Hans hjärta hade haft det jobbigt en ganska lång tid, men det gick ändå så hastigt. Man kan inte förbereda sig. 
 
Tomt kommer det att kännas länge. Jag var elva år när vi hämtade hem Muffe, och den dagen hade vi nog ingen aning om vilken liten stjärna som följde med oss hem. Vi kunde inte fått en finare bästa vän <3
 
 

 
 

Förra veckan blev det dags för ifyllning av färg på Findustatueringen. Det blev verkligen himla fint och jag är så nöjd! Som jag skrev tidigare så är det Johannes på Fifth Son Tattoo som har tatuerat.